Evolutionsteorin lär oss att anpassning sker för överlevnad.
 Vi, människor kommer ständigt fram till ny kunskap, 
  till sådant som gör oss allt smartare som varelser,
till sådant som ökar våra chanser för överlevnad.
Aldrig har vi varit så kunniga som nu...eller?
Intressant är dock att den människa, idag, som verkar mest skyddad,
den som borde ha mest chans för överlevnad är den
som faktiskt också verkar ha mest tendens till tankar om att inte vilja leva mer.
Tar evolutionsläran hänsyn till att livet, för människan som varelse,
måste ha mening?
Kanske… Kanske gör den det.
Kanske kan man enligt teorin förklara det genom att säga
att den som egentligen är den mest anpassade människan idag
är den som lyckas skapa sig själv tankar präglade av mening.
Men en persons egna, skapade tankar,
vad säger dem egentligen om sanningen?
Ja, vad är den verkliga sanningen bakom livet?
Är det den ständiga utvecklingen för överlevnad som är meningen med allt?
I så fall, vad är då överlevnadens syfte?
Vad är det alla organismer ständigt försöker hålla fast vid i sin strävan för överlevnad?
Livet… men vad är då livet?
Varför överleva utan ett svar präglat av äkta sanning?

En liten pojke hade problem med en mjölktand. Det var en av framtänderna som inte ville lossna. Pojkens pappa förklarade att om inte dendär tanden lossnar snart så skulle minsann pojken bli tvungen att be tandläkaren om hjälp för dra ut den. Pojken blev mycket rädd och ängslig av tankarna på detta, tandläkaren var något mycket obehagligt, de hade han lärt sig. Han fortsatte att peta och dra men det var helt hopplöst, tanden ville inte bort. Dagen kom då pojken tillslut inte hade något annat val än att be sin pappa följa med honom till handläkaren. Pojken grät och var helt förtvivlad när de parkerade bilen utanför. Pappan tog då sin son i handen och tillsammans gick de in. När väl tandläkaren skulle plocka fram sina verktyg skrek pojken hysteriskt och alla i närheten undrade hur detta någonsin skulle gå vägen...

Efter att pojken kommit ut från tandläkaren sa han till pappan: ”vet du, det gjorde mycket ondare att tänka på det innan än att göra de.”

Jag är bara en människa…en liten, liten människa.
Ändå blir jag använd till att utföra goda ting,
ändå kan mitt lilla liv få stor betydelse och bidra till sådant som skapar mening,
om jag tillåter.
På mitt lilla sätt kan jag bidra med något litet som en dag kan bli något stort...
det glädjer mig, det driver mig, det får mig att fortsätta.

Men hur försöker jag?
Hur försöker jag göra detta utan att det blir ännu en del av det onda kretslopp
som världen vill prägla mig med?
Hur gör jag mina försök rena från egoism och ideal,
den strävan som leder till att man ständigt trampar på andra?

I varje dag ser jag det onda… det påverkar mig, jag vet de.
Men liksom varje morgon, då solen stiger och tränger bort mörkret,
så vill jag vara med i det som en dag kommer tränga bort och segra över allt det onda.
Ljuset, det är det jag vill fokusera på,
det är också det som ständigt finns där och som väntar på att just få bli fokuserad på… varje dag.
Jag tränar mig därför att se de små ljusglimtarna.
Jag slutar att blunda och då tränger ljuset automatiskt in från alla håll och kanter.

Ljuset glädjer mig, det driver mig och det får mig att vilja fortsätta!

Jag hörde något klokt igår, berättat av en väldigt klok man…

Vad i hela världen gör jag här?!?
 Denna fråga har människan grubblat och försökt ge svar på under alla tider…
Så vad går DIN 1:a tanke till när du får denna fråga?
Nära och kära? Ekonomisk trygghet? Arbete?
Är det kanske något av dessa svar du ger som du anser lägger grunden för meningen med ditt liv?

Säg, vad händer då när det inte blir som du tänkt dig?
Vad händer om död, kaos och ångest drabbar?

 I dagens samhälle ser man många som sätter sig själva som  utgångspunkt och som även ger andra tipset: ”Försök fylla ditt liv med allt du bara kan för i grunden är det ändå bara meningslöst och tomt..”

 Vet ni, det vackraste jag upplevt i mitt, än så länge, inte så gamla liv och som jag ständigt återkommer till då världen runtomkring mig tycks trycka mig neråt av alla dessa tomma och ångestfyllda tankar…
det vackraste är:

MITT LIV HANDLAR OM NÅGOT MYCKET STÖRRE ÄN MIG!

Vad gör man när inga ord kan förklara,
när sidan man skriver på verkar lika betydelselös,
som om den lika gärna kunde visas som helt blank?

 Vad gör man när ingen annan kan förstå? 
Slutar man då?
Hur gör man då?
Hur slutar man?
Hur slutar man höra alla tankarna som fyller glaskulan,
den som sitter tätt och hårt fast runt ens huvud?

Att ligga helt platt och slapp av utmattning... Utmattad av vad?
Av massa tankar? Så värdelöst!
De är för tungt ironiskt nog.

För tungt för att andas…

Det är en stor tyngd ovanpå. Den kanske inte syns, men den finns där..
Men vem kan se med någon annans ögon?
Vem kan förstå någon annans tankar?
Vem kan känna någon annans alla känslor?

Allt gnoler som en seg deg inuti huvudet, i slowmotion när han vill skynda på…
Han vill förstå! Men ibland skriker det inuti för han orkar inte, då orkar han inte med!

Jag är full av beundran,
av drömmande tankar,
vackra upplevelser,
som bidrar med äkta glädje…
full av sånt jag förstått vi människor ofta bara upplever i små, små doser under en livstid. 

Jag är full av tankar som rör en verklighet som finns i luften runtomkring mig,
jag vet de.
De består av sånt jag känner, sånt jag ser och nästan, ibland lyckats ta på.
Andra lyckas ofta göra detta trist och åter igen grått...
Ytligt, är det så man vill ha det,
varför är det så!?

 Varför gör vi människor så,
stänger inne våra drömmar, våra drömmar om kärlek, våra drömmar om lycka, om glädje och frihet?
Drömmen om friheten, vem sa att den skulle vara skrämmande och obehaglig?
Vem bestämde att sådant inget annat var värt än att förkastas?

 Är vi för upptagna med oss själva i en verklighet vi tror betyder allt?
Upptagna med allt det vi tror oss måste göra för att skapa oss själva ett syfte, en mening…
något vi fruktar vi inte har bland alla våra meningslösa och tomma tankar.

 Är de drömmarna vi är rädda för?
Är vi rädda för att spendera tid på andra verkligheter än sådant vi tror är det enda som existerar,
sånt man både kan se och ta på?
Tror vi det är att ödsla tid,
att ägna tid till sådant som ändå bara leder oss in i bitterhet och besvikelser?
Är det så vi ser på oss själva och vårt inre?
Säg, vart finns då vårt hopp om inte i drömmen och förhoppningen om något mer?

Jag fortsätter att beundras, vad nu än allt detta här handlar om.
Jag vill ju faktiskt vara en del av livet, vad det än kostar av mina glada känslor.
Då är jag tacksam för hoppet som jag minns och som jag finner i det vackra jag bär på i mitt inre,
en plats där det ständigt skapas nytt.
En plats där det skapas sådant som bidrar till äkta glädje och som definitivt är något mer
än bara jag själv.

Lilla människa
hur är det fatt?
Vad tar du dig till?
Vad gör du med det som är skapat i dig?

 Lilla människa
vad gömmer du dig bakom?
Vad är det du bygger på av allt de trasiga?
Vad är det du arbetar dig bort av det som var tänkt att vara helt?

 Lilla människa
vad är det du har lärt dig?
Vad har dem andra sagt dig?
Vad säger du till dig själv?
Vad lär du dem andra?

 Lilla människa
hur ska du komma ut när du stänger in dig?
Låter du dörren stå öppen?
Stänger du dörren hårt och låser noga?

 Lilla människa, stanna för en stund!

STANNA!

Nej, spring inte igen, DU lilla människa!
Stå still för en stund…

Det finns något där
bakom alla mina tankar,
jag vet de.

Ständigt söker jag något nytt
i kunskap
och av sanning.

Jag söker svar, jag söker frågor,
jag söker i mörkret samt i det ljusa och glada.
Jag söker livet…

Jag gläds åt att sökandet har blivit en del av mig,
det håller mig nyfiken,
det får mig att utvecklas.

Det ger mig en bild av mig själv som
den person jag redan är
i hjärtat av något mycket större än jag själv.

En dag till och jag vaknar upp.
Jag kan andas och jag kan se mig omkring, jag fungerar…otroligt!
Normalt tillstånd säger du?
Upp och hoppa, dags för ännu en dag att traska förbi!
Den ska uthärdas, tas igenom innan det äntligen är dags för sängen igen, den som tar oss bort och för vidare till ett mörkt land där vi slipper livet här…

 Hur kom vi på detta, vem sa att det var normalt?
Att vakna, göra ”nytta” och sen försvinna till att än en gång vakna upp till samma procedur.
Var de så det var tänkt att vara?
Sängen, är de kanske en tidsmaskin menad att ta oss framåt till något vi längtar efter?
Vad är då vår längtan och vad består den av, vet du det?
Tiden går och det enda vi vet säkert är att den en dag tar slut här…vet du när?

Vad är det du väntar på?

Ordentligt, prydligt, duktigt, passande, korrekt, unikt inom ramen, inget misslyckande, inget fel, full poäng… svårnått men bekvämt?

Irriterande, frustrerande, onaturligt och fastkedjat!!

 En liten flicka i vitt nattlinne hoppar hoppsasteg på lantvägen.
Leran har hunnit torka efter flera dagar fyllda av regn och åter regn.
De nakna små fötterna dunsar runt i dammet, solen skiner äntligen igen.
Det är tidig morgon och den lilla flickan njuter av strålarna som värmer,ända in i hennes inre.
Solen är vacker, tänker flickan, så vacker att man knappt kan se på den mer än 1 sekund åt gången.
Man får tjuvkika när man tror att ingen ser, det är lite busigt.
Men för solen är det annorlunda, tänker flickan, den ser ju alltid.
Den ser henne när hon hoppsar runt där på vägen…
Ingen därhemma vet att hon har smugit sig ut, helt själv, för hela sju minuter sedan och den lilla flickan ler åt tanken att bara solen och fåglarna vet.
Solen berättar aldrig för någon, den håller alla hemlisar, allt de som ingen annan får veta, nej inte ens Stina på lekis får veta.  Bara solen får veta, det är flickans och solens, det är deras lilla hemlighet.
Plötsligt och tvärt stannar flickan till och lyfter sina små händer utmed sidorna.
Hennes blick söker ivrigt, så högt upp den bara kan, på den klarblå himlen..
Tänk om man skulle kunna omfamna hela himlen!
Livet är underligt tänker flickan. Sedan vänder hon hemåt igen.
Hoppsasteg är ett finurligt sätt att ta sig fram på.

Blogg alltså… Jag som för några år sedan sa att dehär med bilddagboken, fb, blogg och allt vad de nu heter inte riktigt är min grej. Nu när jag har blivit några år äldre känner jag mig dock inte lika dömande vad de gäller dessa grejer. Det för ju faktiskt med sig en hel del nytta, eller de kan ju göra de i alla fall.

Blogg alltså… En blogg kan ju användas på många olika sätt har jag lagt märke till. Jag är kanske inte den personen som gillar att vika ut mig så att alla kan läsa precis varje liten detalj i min vardag och vad jag tycker om den. Min mamma brukar annars säga att jag är som en öppen bok som bara pratar och pratar och inte direkt håller undan viss information. Jag vet inte riktigt om jag håller med henne där men jag vet att jag är hyfsat öppen av mig. Jag vet också att om alla ni skulle ha tillgång till alla mina tankar och funderingar så skulle ni både bli snurriga och en aningens förvirrade så jag tror jag skippar de, som sagt..höhö.

Blogg alltså...Så varför har jag skaffat en blogg nudå? Jo, det finns faktiskt en del som jag gillar att dela med andra, sådant jag tror kanske kan bidra med något till någon annans vardag mer än bara till min egen. Delad glädje är ju faktiskt dubbel glädje! Denna blogg kanske inte direkt bara kommer innehålla känslor och tankar fyllda av glädje, men i slutändan hoppas jag ändå att den som läser kan le åt det som står. Livet är ju faktiskt rätt smärtsamt, samtidigt fascinerande vackert…
Jag börjar i alla fall denna blogg med att le lite för mig själv, detta kan nämligen både bli intressant och roligt.

Take care!