matildaecmattsson

Jag hörde något klokt igår, berättat av en väldigt klok man…

Vad i hela världen gör jag här?!?
 Denna fråga har människan grubblat och försökt ge svar på under alla tider…
Så vad går DIN 1:a tanke till när du får denna fråga?
Nära och kära? Ekonomisk trygghet? Arbete?
Är det kanske något av dessa svar du ger som du anser lägger grunden för meningen med ditt liv?

Säg, vad händer då när det inte blir som du tänkt dig?
Vad händer om död, kaos och ångest drabbar?

 I dagens samhälle ser man många som sätter sig själva som  utgångspunkt och som även ger andra tipset: ”Försök fylla ditt liv med allt du bara kan för i grunden är det ändå bara meningslöst och tomt..”

 Vet ni, det vackraste jag upplevt i mitt, än så länge, inte så gamla liv och som jag ständigt återkommer till då världen runtomkring mig tycks trycka mig neråt av alla dessa tomma och ångestfyllda tankar…
det vackraste är:

MITT LIV HANDLAR OM NÅGOT MYCKET STÖRRE ÄN MIG!

Vad gör man när inga ord kan förklara,
när sidan man skriver på verkar lika betydelselös,
som om den lika gärna kunde visas som helt blank?

 Vad gör man när ingen annan kan förstå? 
Slutar man då?
Hur gör man då?
Hur slutar man?
Hur slutar man höra alla tankarna som fyller glaskulan,
den som sitter tätt och hårt fast runt ens huvud?

Att ligga helt platt och slapp av utmattning... Utmattad av vad?
Av massa tankar? Så värdelöst!
De är för tungt ironiskt nog.

För tungt för att andas…

Det är en stor tyngd ovanpå. Den kanske inte syns, men den finns där..
Men vem kan se med någon annans ögon?
Vem kan förstå någon annans tankar?
Vem kan känna någon annans alla känslor?

Allt gnoler som en seg deg inuti huvudet, i slowmotion när han vill skynda på…
Han vill förstå! Men ibland skriker det inuti för han orkar inte, då orkar han inte med!

Jag är full av beundran,
av drömmande tankar,
vackra upplevelser,
som bidrar med äkta glädje…
full av sånt jag förstått vi människor ofta bara upplever i små, små doser under en livstid. 

Jag är full av tankar som rör en verklighet som finns i luften runtomkring mig,
jag vet de.
De består av sånt jag känner, sånt jag ser och nästan, ibland lyckats ta på.
Andra lyckas ofta göra detta trist och åter igen grått...
Ytligt, är det så man vill ha det,
varför är det så!?

 Varför gör vi människor så,
stänger inne våra drömmar, våra drömmar om kärlek, våra drömmar om lycka, om glädje och frihet?
Drömmen om friheten, vem sa att den skulle vara skrämmande och obehaglig?
Vem bestämde att sådant inget annat var värt än att förkastas?

 Är vi för upptagna med oss själva i en verklighet vi tror betyder allt?
Upptagna med allt det vi tror oss måste göra för att skapa oss själva ett syfte, en mening…
något vi fruktar vi inte har bland alla våra meningslösa och tomma tankar.

 Är de drömmarna vi är rädda för?
Är vi rädda för att spendera tid på andra verkligheter än sådant vi tror är det enda som existerar,
sånt man både kan se och ta på?
Tror vi det är att ödsla tid,
att ägna tid till sådant som ändå bara leder oss in i bitterhet och besvikelser?
Är det så vi ser på oss själva och vårt inre?
Säg, vart finns då vårt hopp om inte i drömmen och förhoppningen om något mer?

Jag fortsätter att beundras, vad nu än allt detta här handlar om.
Jag vill ju faktiskt vara en del av livet, vad det än kostar av mina glada känslor.
Då är jag tacksam för hoppet som jag minns och som jag finner i det vackra jag bär på i mitt inre,
en plats där det ständigt skapas nytt.
En plats där det skapas sådant som bidrar till äkta glädje och som definitivt är något mer
än bara jag själv.

Lilla människa
hur är det fatt?
Vad tar du dig till?
Vad gör du med det som är skapat i dig?

 Lilla människa
vad gömmer du dig bakom?
Vad är det du bygger på av allt de trasiga?
Vad är det du arbetar dig bort av det som var tänkt att vara helt?

 Lilla människa
vad är det du har lärt dig?
Vad har dem andra sagt dig?
Vad säger du till dig själv?
Vad lär du dem andra?

 Lilla människa
hur ska du komma ut när du stänger in dig?
Låter du dörren stå öppen?
Stänger du dörren hårt och låser noga?

 Lilla människa, stanna för en stund!

STANNA!

Nej, spring inte igen, DU lilla människa!
Stå still för en stund…

Det finns något där
bakom alla mina tankar,
jag vet de.

Ständigt söker jag något nytt
i kunskap
och av sanning.

Jag söker svar, jag söker frågor,
jag söker i mörkret samt i det ljusa och glada.
Jag söker livet…

Jag gläds åt att sökandet har blivit en del av mig,
det håller mig nyfiken,
det får mig att utvecklas.

Det ger mig en bild av mig själv som
den person jag redan är
i hjärtat av något mycket större än jag själv.

En dag till och jag vaknar upp.
Jag kan andas och jag kan se mig omkring, jag fungerar…otroligt!
Normalt tillstånd säger du?
Upp och hoppa, dags för ännu en dag att traska förbi!
Den ska uthärdas, tas igenom innan det äntligen är dags för sängen igen, den som tar oss bort och för vidare till ett mörkt land där vi slipper livet här…

 Hur kom vi på detta, vem sa att det var normalt?
Att vakna, göra ”nytta” och sen försvinna till att än en gång vakna upp till samma procedur.
Var de så det var tänkt att vara?
Sängen, är de kanske en tidsmaskin menad att ta oss framåt till något vi längtar efter?
Vad är då vår längtan och vad består den av, vet du det?
Tiden går och det enda vi vet säkert är att den en dag tar slut här…vet du när?

Vad är det du väntar på?

Ordentligt, prydligt, duktigt, passande, korrekt, unikt inom ramen, inget misslyckande, inget fel, full poäng… svårnått men bekvämt?

Irriterande, frustrerande, onaturligt och fastkedjat!!

 En liten flicka i vitt nattlinne hoppar hoppsasteg på lantvägen.
Leran har hunnit torka efter flera dagar fyllda av regn och åter regn.
De nakna små fötterna dunsar runt i dammet, solen skiner äntligen igen.
Det är tidig morgon och den lilla flickan njuter av strålarna som värmer,ända in i hennes inre.
Solen är vacker, tänker flickan, så vacker att man knappt kan se på den mer än 1 sekund åt gången.
Man får tjuvkika när man tror att ingen ser, det är lite busigt.
Men för solen är det annorlunda, tänker flickan, den ser ju alltid.
Den ser henne när hon hoppsar runt där på vägen…
Ingen därhemma vet att hon har smugit sig ut, helt själv, för hela sju minuter sedan och den lilla flickan ler åt tanken att bara solen och fåglarna vet.
Solen berättar aldrig för någon, den håller alla hemlisar, allt de som ingen annan får veta, nej inte ens Stina på lekis får veta.  Bara solen får veta, det är flickans och solens, det är deras lilla hemlighet.
Plötsligt och tvärt stannar flickan till och lyfter sina små händer utmed sidorna.
Hennes blick söker ivrigt, så högt upp den bara kan, på den klarblå himlen..
Tänk om man skulle kunna omfamna hela himlen!
Livet är underligt tänker flickan. Sedan vänder hon hemåt igen.
Hoppsasteg är ett finurligt sätt att ta sig fram på.