matildaecmattsson

 En liten flicka i vitt nattlinne hoppar hoppsasteg på lantvägen.
Leran har hunnit torka efter flera dagar fyllda av regn och åter regn.
De nakna små fötterna dunsar runt i dammet, solen skiner äntligen igen.
Det är tidig morgon och den lilla flickan njuter av strålarna som värmer,ända in i hennes inre.
Solen är vacker, tänker flickan, så vacker att man knappt kan se på den mer än 1 sekund åt gången.
Man får tjuvkika när man tror att ingen ser, det är lite busigt.
Men för solen är det annorlunda, tänker flickan, den ser ju alltid.
Den ser henne när hon hoppsar runt där på vägen…
Ingen därhemma vet att hon har smugit sig ut, helt själv, för hela sju minuter sedan och den lilla flickan ler åt tanken att bara solen och fåglarna vet.
Solen berättar aldrig för någon, den håller alla hemlisar, allt de som ingen annan får veta, nej inte ens Stina på lekis får veta.  Bara solen får veta, det är flickans och solens, det är deras lilla hemlighet.
Plötsligt och tvärt stannar flickan till och lyfter sina små händer utmed sidorna.
Hennes blick söker ivrigt, så högt upp den bara kan, på den klarblå himlen..
Tänk om man skulle kunna omfamna hela himlen!
Livet är underligt tänker flickan. Sedan vänder hon hemåt igen.
Hoppsasteg är ett finurligt sätt att ta sig fram på.