matildaecmattsson

Evolutionsteorin lär oss att anpassning sker för överlevnad.
 Vi, människor kommer ständigt fram till ny kunskap, 
  till sådant som gör oss allt smartare som varelser,
till sådant som ökar våra chanser för överlevnad.
Aldrig har vi varit så kunniga som nu...eller?
Intressant är dock att den människa, idag, som verkar mest skyddad,
den som borde ha mest chans för överlevnad är den
som faktiskt också verkar ha mest tendens till tankar om att inte vilja leva mer.
Tar evolutionsläran hänsyn till att livet, för människan som varelse,
måste ha mening?
Kanske… Kanske gör den det.
Kanske kan man enligt teorin förklara det genom att säga
att den som egentligen är den mest anpassade människan idag
är den som lyckas skapa sig själv tankar präglade av mening.
Men en persons egna, skapade tankar,
vad säger dem egentligen om sanningen?
Ja, vad är den verkliga sanningen bakom livet?
Är det den ständiga utvecklingen för överlevnad som är meningen med allt?
I så fall, vad är då överlevnadens syfte?
Vad är det alla organismer ständigt försöker hålla fast vid i sin strävan för överlevnad?
Livet… men vad är då livet?
Varför överleva utan ett svar präglat av äkta sanning?

En liten pojke hade problem med en mjölktand. Det var en av framtänderna som inte ville lossna. Pojkens pappa förklarade att om inte dendär tanden lossnar snart så skulle minsann pojken bli tvungen att be tandläkaren om hjälp för dra ut den. Pojken blev mycket rädd och ängslig av tankarna på detta, tandläkaren var något mycket obehagligt, de hade han lärt sig. Han fortsatte att peta och dra men det var helt hopplöst, tanden ville inte bort. Dagen kom då pojken tillslut inte hade något annat val än att be sin pappa följa med honom till handläkaren. Pojken grät och var helt förtvivlad när de parkerade bilen utanför. Pappan tog då sin son i handen och tillsammans gick de in. När väl tandläkaren skulle plocka fram sina verktyg skrek pojken hysteriskt och alla i närheten undrade hur detta någonsin skulle gå vägen...

Efter att pojken kommit ut från tandläkaren sa han till pappan: ”vet du, det gjorde mycket ondare att tänka på det innan än att göra de.”

Jag är bara en människa…en liten, liten människa.
Ändå blir jag använd till att utföra goda ting,
ändå kan mitt lilla liv få stor betydelse och bidra till sådant som skapar mening,
om jag tillåter.
På mitt lilla sätt kan jag bidra med något litet som en dag kan bli något stort...
det glädjer mig, det driver mig, det får mig att fortsätta.

Men hur försöker jag?
Hur försöker jag göra detta utan att det blir ännu en del av det onda kretslopp
som världen vill prägla mig med?
Hur gör jag mina försök rena från egoism och ideal,
den strävan som leder till att man ständigt trampar på andra?

I varje dag ser jag det onda… det påverkar mig, jag vet de.
Men liksom varje morgon, då solen stiger och tränger bort mörkret,
så vill jag vara med i det som en dag kommer tränga bort och segra över allt det onda.
Ljuset, det är det jag vill fokusera på,
det är också det som ständigt finns där och som väntar på att just få bli fokuserad på… varje dag.
Jag tränar mig därför att se de små ljusglimtarna.
Jag slutar att blunda och då tränger ljuset automatiskt in från alla håll och kanter.

Ljuset glädjer mig, det driver mig och det får mig att vilja fortsätta!