matildaecmattsson

Jag är full av beundran,
av drömmande tankar,
vackra upplevelser,
som bidrar med äkta glädje…
full av sånt jag förstått vi människor ofta bara upplever i små, små doser under en livstid. 

Jag är full av tankar som rör en verklighet som finns i luften runtomkring mig,
jag vet de.
De består av sånt jag känner, sånt jag ser och nästan, ibland lyckats ta på.
Andra lyckas ofta göra detta trist och åter igen grått...
Ytligt, är det så man vill ha det,
varför är det så!?

 Varför gör vi människor så,
stänger inne våra drömmar, våra drömmar om kärlek, våra drömmar om lycka, om glädje och frihet?
Drömmen om friheten, vem sa att den skulle vara skrämmande och obehaglig?
Vem bestämde att sådant inget annat var värt än att förkastas?

 Är vi för upptagna med oss själva i en verklighet vi tror betyder allt?
Upptagna med allt det vi tror oss måste göra för att skapa oss själva ett syfte, en mening…
något vi fruktar vi inte har bland alla våra meningslösa och tomma tankar.

 Är de drömmarna vi är rädda för?
Är vi rädda för att spendera tid på andra verkligheter än sådant vi tror är det enda som existerar,
sånt man både kan se och ta på?
Tror vi det är att ödsla tid,
att ägna tid till sådant som ändå bara leder oss in i bitterhet och besvikelser?
Är det så vi ser på oss själva och vårt inre?
Säg, vart finns då vårt hopp om inte i drömmen och förhoppningen om något mer?

Jag fortsätter att beundras, vad nu än allt detta här handlar om.
Jag vill ju faktiskt vara en del av livet, vad det än kostar av mina glada känslor.
Då är jag tacksam för hoppet som jag minns och som jag finner i det vackra jag bär på i mitt inre,
en plats där det ständigt skapas nytt.
En plats där det skapas sådant som bidrar till äkta glädje och som definitivt är något mer
än bara jag själv.