Sanningen, jag älskar den!
Evolutionsteorin lär oss att anpassning sker för överlevnad.
Vi, människor kommer ständigt fram till ny kunskap,
till sådant som gör oss allt smartare som varelser,
till sådant som ökar våra chanser för överlevnad.
Aldrig har vi varit så kunniga som nu...eller?
Intressant är dock att den människa, idag, som verkar mest skyddad,
den som borde ha mest chans för överlevnad är den
som faktiskt också verkar ha mest tendens till tankar om att inte vilja leva mer.
Tar evolutionsläran hänsyn till att livet, för människan som varelse,
måste ha mening?
Kanske… Kanske gör den det.
Kanske kan man enligt teorin förklara det genom att säga
att den som egentligen är den mest anpassade människan idag
är den som lyckas skapa sig själv tankar präglade av mening.
Men en persons egna, skapade tankar,
vad säger dem egentligen om sanningen?
Ja, vad är den verkliga sanningen bakom livet?
Är det den ständiga utvecklingen för överlevnad som är meningen med allt?
I så fall, vad är då överlevnadens syfte?
Vad är det alla organismer ständigt försöker hålla fast vid i sin strävan för överlevnad?
Livet… men vad är då livet?
Varför överleva utan ett svar präglat av äkta sanning?
